Hitlers dna har analyserats: vad kan gener egentligen säga om en människa?

Den 30 april 1945 tog Adolf Hitler sitt liv på en soffa i sin bunker i Berlin. En tid senare skar en amerikansk soldat ut en bit av den blodfläckade klädseln. Tyget hamnade till slut på ett litet militärhistoriskt museum i Gettysburg i Pennsylvania. Åttio år senare blev det grunden för en genetisk analys.

Resultaten blev kända i november 2025, och de är slående: Hitler ska ha legat bland den översta procenten när det gäller genetisk risk för autism, schizofreni och bipolär sjukdom.

Men kan dna berätta vem Hitler var? Nej. Frågan är ändå värd att tas på allvar, för det här är bara det senaste av många försök att mäta mannen. Spioner, psykiatrer och historiker har alla försökt tidigare. Varje gång har svaret sagt minst lika mycket om metoden som om Hitler.

Vad fann forskarna?

Arbetet leddes av genetikern Turi King vid University of Bath, som tidigare har identifierat kvarlevorna efter Richard III. För att kontrollera att blodet var Hitlers jämförde teamet det med ett prov från en släkting på den manliga linjen. Enligt The Guardian stämde Y-kromosomen perfekt. Provet hade samlats in tio år tidigare av en belgisk journalist, och det är oklart om släktingen gick med på den här användningen.

Professor Ditte Demontis vid Aarhus universitet fick sedan i uppdrag att analysera den genetiska profilen.

Analysen gav tre huvudresultat:

• Höga polygena riskpoäng. Ingen av de 37 000 danskarna fick lika höga poäng på alla tre tillstånden samtidigt.
• En genvariant kopplad till Kallmanns syndrom. Förändringen i genen PROK2 är förknippad med ett sällsynt tillstånd som stör puberteten och hormonproduktionen. En fängelsejournal från 1923 beskriver att Hitler hade en testikel som inte vandrat ner, vilket stämmer med syndromet men inte bevisar det.
• Inget stöd för judisk härkomst. Forskarna fann inget som styrker det gamla ryktet.

Resultaten presenterades i Channel 4-dokumentären Hitler's DNA: Blueprint of a Dictator. Ett år senare har forskningen fortfarande inte publicerats i en referentgranskad tidskrift. Andra forskare har därför inte kunnat granska metoderna, och man vet lite om kvaliteten på dna:t.

Vad betyder den översta procenten?

Mindre än det låter. En polygen riskpoäng summerar tusentals små genetiska skillnader, som var och en betyder mycket lite för sig. Poängen är utformad för att beskriva grupper.

Det viktigaste talet är alltså inte ”topp 1 %” utan 5 %. Bland danskar med motsvarande poäng var sannolikheten att få en av diagnoserna cirka 5 procent. Med andra ord fick omkring 95 av 100 ingen av dem.

”Polygena riskpoäng säger något om befolkningen i stort, inte om individer”, sa genetikern David Curtis vid University College London till The Guardian. Demontis säger själv tydligt att studien inte kan användas för att diagnostisera Hitler och att poängen inte säger något om moral eller handlingar.

Att ingen dansk matchade Hitler på alla tre är också mindre magiskt än det verkar. Ju fler egenskaper man jämför samtidigt, desto lättare är det att framstå som unik. Det här resultatet kan inte bedömas ordentligt förrän metoden är offentlig. De tre poängen är dessutom sannolikt inte oberoende av varandra, eftersom psykiatriska sjukdomar delar mycket av sin genetiska risk, särskilt schizofreni och bipolär sjukdom.

Ironin i Hitlers egen lag

Det mest slående i den här historien finns inte i dna:t. Det finns i lagboken.

Den 14 juli 1933 införde nazisterna en lag om tvångssterilisering. Dess lista över ärftliga tillstånd omfattade schizofreni och manodepressiv sinnessjukdom, det vi i dag kallar bipolär sjukdom. Uppskattningsvis 400 000 människor steriliserades. Från 1939 mördades patienter och personer med funktionsnedsättning i det så kallade eutanasiprogrammet, som krävde omkring 250 000 liv.

Som Turi King uttryckte det: ”Om han hade kunnat titta på sitt eget dna ... skulle han nästan säkert ha skickat sig själv”, med syftning på gaskamrarna.

Det är en stark mening, och en retorisk sådan. Nazisterna använde diagnoser, inte riskpoäng, och en hög poäng är ingen sjukdom. Ändå pekar den på något viktigt: idén att dna avgör vad en människa är och vad hon är värd var själva grunden för regimens rashygien.

Därför är försiktighet här mer än god ton. Journalisten Philip Oltermann frågade i The Guardian om personer med autism nu kan komma att stämplas som ”små Hitlrar”. Autismforskaren Simon Baron-Cohen varnade i dokumentären för att steget från biologi till beteende är stort, och att risken för stigma också är stor.

Tre tidigare försök att mäta Hitler

Så vitt vi vet gjorde Hitler aldrig något personlighetstest. Det har inte hindrat någon.

1943–44: Spionerna som förutspådde självmordet

Mitt under kriget bad den amerikanska underrättelsetjänsten OSS psykoanalytikern Walter Langer att göra en profil av fienden. Langer hade aldrig träffat Hitler, men han drog slutsatsen att ”den mest sannolika möjligheten är att han kommer att begå självmord vid ett nederlag”.

Han fick rätt, och CIA lyfter fortfarande fram rapporten. Men historiker har hävdat att Langer lånade mycket från psykologen Henry Murray utan att ange det, däribland självmordsförutsägelsen. Resten av analysen präglades av psykoanalytiskt tänkande och spekulationer om Hitlers sexualitet. En träff är inte detsamma som en giltig metod.

1946: Bläckplumparna i Nürnberg

Hitler var död när nazistledningen ställdes inför rätta. Psykologerna fick därför det näst bästa: fångar de kunde testa. Douglas Kelley och Gustave Gilbert gav 21 åtalade Rorschachtestet, där man tolkar bläckplumpar. De åtalade hade en genomsnittlig IQ på 128, och Hermann Göring fick 138.

De två var inte överens. Kelley ansåg att han hade att göra med normala människor. Gilbert såg störda personligheter.

Trettio år senare gjorde psykologen Molly Harrower ett elegant experiment. Hon gav tio Rorschachexperter åtta protokoll från nazister och åtta från kontrollpersoner utan att säga vilka som var vilka. Experterna kunde inte peka ut nazisterna.

Det låter som ett bevis på att ondskan är osynlig. Men det är minst lika mycket ett bevis på att Rorschach är ett svagt instrument. En översikt från 2015 kom fram till att testerna troligen tillförde lite av värde. Psykologen Eric Zillmer sammanfattar Harrowers huvudresultat så här: det fanns ingen enskild, enhetlig, onormal personlighet bland dem.

2007: Fem historiker fyller i ett formulär

Frederick Coolidge och hans kollegor försökte med något nytt. De bad 19 Hitlerexperter att fylla i ett personlighetsformulär i Hitlers ställe, ungefär som en anhörig kan göra vid en klinisk bedömning. Fem gjorde det. En av dem som tackade nej ansåg att han skulle behöva gissa för mycket för att svaren skulle ha något värde.

Skala	Genomsnittlig T-poäng
Paranoid personlighetsstörning	78
Antisocial personlighetsstörning	78
Narcissistisk personlighetsstörning	77
Sadistisk personlighetsstörning	76
Posttraumatiskt stressyndrom	76
Psykotiskt tänkande	73

Normgruppens medelvärde är 50, och 70 eller högre kan tyda på en störning. Siffror från Coolidge, Davis och Segal (2007).

Historikerna var ganska eniga, men det betyder inte att de hade rätt, vilket författarna själva påpekar. Den som fyller i ett sådant formulär vet dessutom hur historien slutade, och det är svårt att bortse från Auschwitz när man får frågan om någon är grym. På psykotiskt tänkande gav fyra av de fem höga poäng, medan den femte gav 53, nära det normala.

Andra experter har kommit till en annan slutsats. Historikern Ian Kershaw menade att Hitler inte var kliniskt sinnessjuk. Psykiatern Fritz Redlich fann tillräckligt med paranoia för att fylla en lärobok, men ansåg att Hitler ”visste vad han gjorde och gjorde det med stolthet och entusiasm”.

En liten detalj kommer ändå att intressera alla som gillar Big Five: alla fem historikerna beskrev Hitler som starkt introvert. Enligt studien var mannen som talade inför enorma folkmassor socialt klumpig och föredrog att prata till människor snarare än med dem. Det påminner om att introversion inte har något att göra med hur bra du kan hålla ett tal.

Hur är det med den mörka tetraden?

Den mörka tetraden består av narcissism, machiavellism, psykopati och sadism. Ingen har mätt Hitler på de här dragen, och dna-analysen säger ingenting om dem. De hör inte ens till samma kategori som schizofreni eller autism.

Men vi kan göra ett tankeexperiment: vad i det historiska materialet skulle peka i den riktningen, och varför fungerar det inte som en mätning?

Narcissism. I mars 1945 skrev Albert Speer att Hitler hade sagt att nationen hade visat sig vara den svagare och att dess grundläggande överlevnadsmedel inte behövde skonas. Men: Det här är Speers egen skildring. Yttrandet kan också spegla socialdarwinistisk ideologi snarare än en uppblåst självbild.

Machiavellism. Han undertecknade Münchenöverenskommelsen 1938 och ockuperade resten av Tjeckoslovakien året därpå. Han slöt en pakt med Stalin 1939 och anföll Sovjetunionen 1941. Men: Brutna avtal är också vanlig maktpolitik. Machiavellism handlar om kall pragmatism, medan Hitler höll fast vid sin ideologi ända till självförstörelse. Coolidges formulär hade inte heller någon skala för det här draget.

Psykopati. Höga poäng på den antisociala skalan i Coolidges studie. De åtalade i Nürnberg har också beskrivits som möjliga ”framgångsrika psykopater”. Men: Antisocial personlighetsstörning och psykopati är inte samma sak, och beskrivningen från Nürnberg gällde inte Hitler.

Sadism. Höga poäng för sadism i Coolidges studie. Men: Vardagssadism handlar om att njuta av andras lidande. Order om massmord visar en ofattbar likgiltighet eller ett ofattbart hat, men visar inte i sig vad han kände.

Mönstret är detsamma varje gång. Handlingarna är dokumenterade, men ett personlighetsdrag är en tendens över olika situationer. Det är ingen dom över det värsta en människa har gjort. Det är också nästan omöjligt att skilja personlighet från ideologi hos någon som tycktes tro helt och fullt på sin egen världsbild.

Här ger forskningen om personlighetens mörka kärna en intressant vinkel. Den så kallade D-faktorn handlar om mer än att sätta sig själv före andra. Den omfattar också de övertygelser som rättfärdigar det. Det kan vara den mest skrämmande insikten här: grymhet i stor skala behöver en berättelse som får den att framstå som rätt.

Är mörka drag ärftliga?

Ja, delvis. En metaanalys av mer än 100 000 deltagare fann att omkring 40 procent av de individuella skillnaderna i personlighet kunde kopplas till gener. Resten tillskrevs miljön. En tidig tvillingstudie skattade ärftligheten till cirka 60 procent för psykopati och narcissism, medan gemensamma miljöfaktorer också tycktes spela en roll för machiavellism.

Men de här siffrorna beskriver skillnader inom en grupp. Att ett drag är till 40 procent ärftligt betyder inte att 40 procent av en person kommer från generna. Siffrorna kan inte heller omvandlas till en enda man född i Österrike 1889. Gener påverkar vad som faller sig lätt för oss, men de väljer inte vad vi tror på, vem vi hatar eller vad vi gör med makt. King uttryckte det kort: ”Man kan inte se ondska i ett genom.”

Den verkligt oroande frågan

Vi letar efter något onormalt hos Hitler eftersom det skulle vara en tröst. Om orsaken låg i en sällsynt genvariant kunde vi placera ondskan långt borta från oss själva.

Men Förintelsen genomfördes inte av en enda person. Efter kriget försökte forskare hitta den personlighetstyp som var mottaglig för fascism, och resultatet blev The Authoritarian Personality 1950. Boken har kritiserats hårt för sina metoder, men frågan har aldrig försvunnit.

Historikern Christopher Browning fann ett svar som är svårare att leva med. I Ordinary Men studerade han en reservpolisbataljon av medelålders män som skickades till Polen för att döda judar. Deras befälhavare erbjöd dem en gång möjligheten att avstå. Färre än 12 av omkring 500 gjorde det. Browning betonade lydnad och grupptryck, medan andra historiker har lagt större vikt vid antisemitism.

Kershaw visade något liknande uppifrån och ned. Med uttrycket ”att arbeta i riktning mot Führern” beskrev han hur underordnade radikaliserade politiken på eget initiativ, i tävlan om att uppfylla vad de uppfattade som Hitlers vilja. Hans personlighet betydde enormt mycket, men den verkade genom ett helt samhälle som lät den verka.

Inget av detta ursäktar Hitler. Att förklara är inte att frikänna. Han visste vad han gjorde. Men ett dna-prov kan aldrig besvara den viktigaste frågan: hur miljontals andra människor kunde följa honom.

Vad kan ett personlighetstest säga dig?

Dna säger något om biologisk risk. Ett personlighetstest fångar något annat: hur du brukar tänka, känna och handla. Inget av dem avgör om du är en god människa.

Vill du lära känna dig själv bättre kan du göra Big Five-testet och se hur du ligger till på de fem breda dragen. Du kan också göra testet av den mörka tetraden för att se var du hamnar på narcissism, machiavellism, psykopati och sadism. Alla har de här dragen i någon grad, och resultatet är varken en diagnos eller en moralisk dom.

Källor och vidare läsning

Om dna-resultaten

• Aarhus University (2025, reviderad 4 november 2026). Professor from Aarhus University reveals new findings in Adolf Hitler's DNA.
• forskning.no (29 oktober 2026). Adolf Hitlers DNA inneholdt noe oppsiktsvekkende. På norska.
• Oltermann, P. (13 november 2025). Did Hitler really have a 'micropenis'? The dubious documentary analysing the dictator's DNA. The Guardian.
• CBS News (13 november 2025). Hitler's DNA reveals Nazi leader likely had syndrome that can affect genitals, researchers say.
• The Brainstorm Consortium (2018). Analysis of shared heritability in common disorders of the brain. Science, 360(6395).

Om försöken att mäta Hitler och nazisterna

• Coolidge, F. L., Davis, F. L. & Segal, D. L. (2007). Understanding madmen: A DSM-IV assessment of Adolf Hitler. Individual Differences Research, 5(1), 30–43.
• Dimsdale, J. E. (2015). Use of Rorschach tests at the Nuremberg war crimes trial: A forgotten chapter in history of medicine. Journal of Psychosomatic Research, 78(6), 515–518.
• Harrower, M. (1976). Rorschach records of the Nazi war criminals: An experimental study after thirty years. Journal of Personality Assessment, 40(4), 341–351.
• Langer, W. C. (1972). The Mind of Adolf Hitler: The Secret Wartime Report. Basic Books.
• Redlich, F. (1998). Hitler: Diagnosis of a Destructive Prophet. Oxford University Press.
• Zillmer, E. A., Harrower, M., Ritzler, B. A. & Archer, R. P. (1995). The Quest for the Nazi Personality. Routledge. Se även intervjun med Zillmer i Cabinet.

Om mörka drag och ärftlighet

• Buckels, E. E., Jones, D. N. & Paulhus, D. L. (2013). Behavioral confirmation of everyday sadism. Psychological Science, 24(11), 2201–2209.
• Campbell, J., Schermer, J. A., Villani, V. C., Nguyen, B., Vickers, L. & Vernon, P. A. (2009). A behavioral genetic study of the Dark Triad of personality and moral development. Twin Research and Human Genetics, 12(2), 132–136.
• Moshagen, M., Hilbig, B. E. & Zettler, I. (2018). The dark core of personality. Psychological Review, 125(5), 656–688.
• Vernon, P. A., Villani, V. C., Vickers, L. C. & Harris, J. A. (2008). A behavioral genetic investigation of the Dark Triad and the Big 5. Personality and Individual Differences, 44(2), 445–452.
• Vukasović, T. & Bratko, D. (2015). Heritability of personality: A meta-analysis of behavior genetic studies. Psychological Bulletin, 141(4), 769–785.

Om historien

• Browning, C. R. (1992). Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. HarperCollins.
• Kershaw, I. (1993). 'Working towards the Führer': Reflections on the nature of the Hitler dictatorship. Contemporary European History, 2(2), 103–118.
• United States Holocaust Memorial Museum. The Biological State: Nazi Racial Hygiene, 1933–1939 och Euthanasia Program and Aktion T4.