Så här ser en jämförelse ut.

Öppna människor är intellektuellt nyfikna, uppskattar konst och är känsliga för skönhet. Jämfört med mer slutna människor är de ofta mer medvetna om sina känslor. De tenderar att tänka och handla på ett individualistiskt och okonventionellt sätt. Intellektuella får vanligtvis höga poäng på öppenhet, och därför har faktorn också kallats kultur eller intellekt.

Intellekt bör ändå snarast ses som en aspekt av öppenhet. Poäng på öppenhet har bara ett måttligt samband med antal utbildningsår och resultat på vanliga intelligenstest.

Ett annat kännetecken för den öppna kognitiva stilen är en förmåga att tänka i symboler och abstraktioner långt bortom den konkreta erfarenheten. Beroende på personens specifika intellektuella förmågor kan detta symboliska tänkande ta sig uttryck i matematiskt, logiskt eller geometriskt tänkande, konstnärligt och metaforiskt språkbruk, att komponera eller framföra musik, eller någon av de många bild- och scenkonsterna.

Människor med låga poäng på öppenhet har ofta smala och vanliga intressen. De föredrar det enkla, raka och uppenbara framför det komplexa, tvetydiga och subtila. De kan se på konst och vetenskap med misstänksamhet och betrakta sådant som svårbegripligt eller utan praktisk nytta. Slutna människor föredrar det välbekanta framför det nya; de är konservativa och motvilliga till förändring.

Öppenhet framställs ofta som sundare eller mer moget av psykologer, som själva ofta är öppna för nya erfarenheter. Öppna och slutna sätt att tänka är dock användbara i olika miljöer. Den öppna personens intellektuella stil kan passa en professor väl, men forskning har visat att ett slutet tänkesätt hänger samman med bättre arbetsprestation inom polisarbete, försäljning och en rad serviceyrken.

Impulser är inte dåliga i sig; ibland kräver tidspress ett snabbt beslut, och att följa sin första impuls kan då vara ett effektivt sätt att agera. När det handlar om lek snarare än arbete kan det dessutom vara roligt att handla spontant och impulsivt. Impulsiva personer kan av andra uppfattas som färgstarka, roliga att umgås med och lite galna.

Att handla på impuls kan ändå leda till problem på flera sätt. Vissa impulser är antisociala. Okontrollerade antisociala handlingar skadar inte bara andra i samhället, utan kan också leda till vedergällning mot den som utför dem. Ett annat problem med impulsiva handlingar är att de ofta ger en omedelbar belöning men oönskade konsekvenser på lång sikt. Exempel är ett överdrivet umgängesliv som leder till att man får sparken, en förolämpning som får en viktig relation att gå sönder, eller droger som ger njutning för stunden men till slut förstör hälsan.

Impulsivt beteende minskar en persons effektivitet på betydande sätt, även när det inte är allvarligt destruktivt. Den som handlar impulsivt hinner inte överväga andra handlingsalternativ, varav några hade varit klokare än det impulsiva valet. Impulsivitet gör också att man tappar fokus i projekt som kräver organiserade steg eller faser i en viss ordning. En impulsiv persons prestationer blir därför små, spridda och ojämna.

Ett kännetecken på intelligens, och det som kanske skiljer människan från tidigare livsformer, är förmågan att tänka på framtida konsekvenser innan man handlar på en impuls. Intelligent handlande innebär att överväga långsiktiga mål, organisera och planera vägen dit och hålla fast vid sina mål trots kortvariga impulser som drar åt annat håll. Tanken att intelligens innefattar impulskontroll fångas väl av ordet förtänksamhet, en alternativ benämning på domänen samvetsgrannhet. Att vara förtänksam innebär att vara både klok och försiktig.

Personer som får höga poäng på samvetsgrannhet uppfattas faktiskt av andra som intelligenta. Fördelarna med hög samvetsgrannhet är uppenbara. Samvetsgranna personer undviker problem och når stor framgång genom målmedveten planering och uthållighet. De ses också av andra som intelligenta och pålitliga. På minussidan kan de vara tvångsmässiga perfektionister och arbetsnarkomaner. Extremt samvetsgranna personer kan dessutom uppfattas som stela och tråkiga.

Personer med låg samvetsgrannhet kan kritiseras för att vara opålitliga, sakna ambition och inte hålla sig inom ramarna, men de får uppleva många kortvariga nöjen och kommer aldrig att kallas stela.

Extraverta personer tycker om att vara med människor, är fulla av energi och upplever ofta positiva känslor. De är gärna entusiastiska och handlingsinriktade och säger lätt "Ja!" eller "Kör!" när det bjuds på spänning. I grupp gillar de att prata, hävda sig och dra uppmärksamhet till sig.

Introverta personer saknar de extravertas sprudlande energi och höga aktivitetsnivå. De är ofta tystlåtna, lågmälda, eftertänksamma och mindre delaktiga i det sociala livet. Deras lägre sociala engagemang ska inte tolkas som blyghet eller nedstämdhet; den introverta behöver helt enkelt mindre stimulans än den extraverta och föredrar att vara för sig själv.

Den introvertas självständighet och reserverade hållning misstas ibland för ovänlighet eller arrogans. I själva verket söker en introvert person med höga poäng på tillmötesgående inte upp andra, men är mycket trevlig när andra tar kontakt.

De är därför hänsynsfulla, vänliga, generösa, hjälpsamma och villiga att kompromissa om sina egna intressen för andras skull. Tillmötesgående personer har också en optimistisk syn på människans natur. De tror att människor i grunden är ärliga, anständiga och pålitliga.

Personer med låg grad av tillmötesgående sätter egenintresset framför att komma överens med andra. De bryr sig i allmänhet inte särskilt om andras välbefinnande och anstränger sig därför sällan för andra människor. Ibland gör deras skepsis mot andras motiv dem misstänksamma, ovänliga och ovilliga att samarbeta.

Tillmötesgående är uppenbart en fördel när det gäller att bli och förbli omtyckt. Tillmötesgående personer är mer omtyckta än de som inte är det. Å andra sidan är tillmötesgående inte till nytta i situationer som kräver tuffa eller helt objektiva beslut. Personer med låg grad av tillmötesgående kan bli utmärkta forskare, kritiker eller soldater.

Freud använde ursprungligen termen neuros för att beskriva ett tillstånd som präglas av psykiskt obehag, känslomässigt lidande och en oförmåga att hantera livets vanliga krav på ett bra sätt. Han menade att alla visar vissa tecken på neuros, men att vi skiljer oss åt i graden av lidande och i vilka specifika symtom vi har. I dag avser neuroticism benägenheten att uppleva negativa känslor.

De som får höga poäng på neuroticism kan i första hand uppleva en specifik negativ känsla, som ängslan, ilska eller nedstämdhet, men upplever troligen flera av dessa känslor.

Personer med hög neuroticism är känslomässigt reaktiva. De reagerar känslomässigt på händelser som inte skulle påverka de flesta, och deras reaktioner är ofta starkare än normalt. De är mer benägna att tolka vardagliga situationer som hotfulla och små motgångar som hopplöst svåra.

Deras negativa känsloreaktioner tenderar att sitta i ovanligt länge, vilket innebär att de ofta är på dåligt humör. Dessa svårigheter att reglera känslor kan försämra förmågan att tänka klart, fatta beslut och hantera stress på ett bra sätt.